2025
2025-03-04 Häggebergs vattenverk, Jönköping
Guide: Peter Tomeus
Deltagare: Nils G Olsson, Monica Arvidsson, Kerstin o Sigvard Eriksson, Göran Nilsson, Kerstin o Uno Fredriksson, Hans Petersson, Ulla o Carl-Johan Ekström, Stefan Gunnarsson, Gunnar Lindelöf, Arne Erlandsson, Per-Erik Andersson och Ingrid Grubbström.
Idag var vi 15 personer, som ville se och höra om Häggebergs Vattenverk. Peter Tomeus tog emot oss och han berättade att första vattenverket låg uppe i Vattenledningsparken. Vi behövde vattenverk när järnvägen kom, för då var det svårt att ta sig ner till Vättern för att hämta vatten. Häggeberg kom till i slutet av 1950-talet och består i dag av två verk. För ca 6 år sedan började man bygga ett nytt verk och när det stod klart så reparerade man det gamla. I dag har vi två, från varandra skilda verk. Nybyggnation och reparationen kostade 430 miljoner. Det kan anses billigt med tanke på verkens storlek.
Vatten hämtas upp på 70 meters djup i Vättern. Sedan körs det in i verken där det filtreras. Det finns sex filter i varje verk och varje filter renar 2500 kubikmeter vatten i timman. Filtren tar bort det mesta, men det behövs en reningsprocess ytterligare för att eliminera exempelvis vissa virus. Det behövs också tillsats av klor när vattnet sedan ska ut i våra ledningar. En viss mängd kalk tillsätts för att hålla vattenledningarna i bra skick.
Verket förser Jönköping bort till Sanda, men om verket i Brunnstorp stängs av så kan vattnet distribueras ända bort till Lekeryd. Idag körs verken med relativt låg kapacitet så det finns gott om utrymme för framtiden. Vi kan ändå känna en oro för vattenförsörjningen i framtiden. Vättern är vår enda vattenreservoar. Händer något med sjön så blir vi utan vatten. En tankbil med giftig last, en gruva med giftutsläpp eller PFAS från brandskum. Även om anläggningen är väl bevakad med olika larm så kan det vara lätt att skicka in en drönare över bassängerna för att förgifta vårt vatten. Kanske är vi mer oroliga idag med tanke på världsläget, än när verket började byggas för 6 år sedan.
Tack för en trevlig förmiddag.
Text och bild: Ingrid Grubbström (Få bilder – fotoförbud inne i verket.)
2025-02-18 Stadsarkivet och Länsarkivet, Dag Hammarskjölds plats 1, Jönköping
Guider: Anna, Susanne och Jon.
Deltagare: Lena o Bo Clarin, Anna-Greta Jones o Nils G Olsson, Ragnhild o Göran Mårtensson, Monica Arvidsson, Kerstin o Sigvard Eriksson, Erling Kylberg, Göran Nilsson, Kerstin o Uno Fredriksson, Hans Petersson, Lilian Hagebring och Ingrid Grubbström.
För att kunna leva i framtiden så behöver vi vår historia och det var just den vi fick nycklarna till när vi besökte Jönköpings Länsarkiv och Jönköpings Stadsarkiv. Länsarkivet har att samla in och förvara föreningslivets handlingar i en säker miljö. Allt ska ordnas och förtecknas och man ger råd i arkivfrågor. Allt detta ska stimulera till forskning. Här finns en forskarsal och här finns originalhandlingar. Hit kommer många, som vill släktforska. Arkivet bildades 1972. I första hand är det handlingar från Arbetarrörelsen, Väckelserörelsen, Nykterhetsrörelsen och Idrottsrörelsen, men alla föreningar i länet har rätt att lämna in handlingar. Man har till exempel 340 000 bilder i arkivet varav 250 000 kommer från Smålands Folkblad från tiden 1975 till 1991. Till dessa bilder finns ca en miljon negativ.
Här finns även våra tidningar i digitaliserad form. Av en ren tillfällighet hittade vi Bruno Ödmans lysningsannons från april 1966!
I lokalen där Jönköpings Stadsarkiv förvaras finns otroligt många hyllmeter med handlingar. Luftfuktigheten är 30–35% och bara 18 grader varmt. Här finns handlingar från kommunens olika förvaltningar och i en stor avdelning inryms slutbetyg från nian och studentexamen för elever i samtliga kommunens skolor. Här finns också många gamla kartor och handlingar, exempelvis från hästuttagningsnämnden. Genom en lag från 1895 skulle varje kommun utse en hästuttagningsnämnd angående anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens mobilisering.
En lärorik förmiddag med duktiga ciceroner.
Foto: Lena Clarin
Text: Ingrid Grubbström
2025
2025-02-04 Kruthuset i Huskvarna
Vår guide var Lisbeth Hall och vi var 21 personer, som lyssnade.
Närvarande: Lars-Ola Lengqvist, Orvar Olsson, Hans Pettersson, Ingrid Grubbström, Kerstin Eriksson, Stefan Gunnarsson, Irene Jonsson, Kerstin Fredriksson, Anders Jonsson, Monika Arvidsson, Christer Fransson, Ingegerd Qvarnström, Uno Fredriksson, Bo Clarin, Conny Qvarnström, Krister Linnell och Sigge Eriksson.
Ej med på bild: Erling Kylberg, Anna-Greta Jones, Nils-G Olsson och Lena Clarin.
Vilka hus man byggde förr! Vilken kvalité! Tänk att 1965 kunna flytta ett hus från 1771, som väger 650 ton och består av ungefär 90 000 tegelstenar. Fritz Persson fick i uppdrag att flytta det gamla kruthuset 15 meter för att motorvägen skull gå fram mellan Vättern och Kruthuset. Han och hans mannar förberedde flytten under 7 veckor – en mycket kort tid - och ultimatumet var att om så mycket som en enda sten rasade så skulle han inte få betalt. Men han fick sin betalning.
Det är lätt att tro att Kruthuset har att göra med gevärstillverkningen på Husqvarna, men så var inte fallet. Nej, krutet skulle Kronan ha. Det fanns 52 stampar, som stampade krut-blandningen längs med Huskvarnaån. Den tillverkades av salpeter, svavel och kol.
Men 1792 flög krutbruket i luften och orsakade krossade fönster ända bort till Jönköping. Därefter tillverkades krutet på annat håll, men fortsatte att förvarades i tunnor i Kruthuset och dessa rullades en gång om året. Från början forslades krutet med båt på Vättern och senare med speciella tåg, som bestod av lok, en tom vagn, vagn med krut och en tom vagn.
Det var mycket vanligt att man sköt salut i Huskvarna. Ibland använde men bara några kilo, men när prominenta personer passerade Huskvarna kunde man använde upp till 400 kilo.
Kommunen köpte huset i början av 1900-talet och 1949 genomdrev Hembygdsföreningen att Huskvarna stadsmuseum skulle inrymmas i huset. Gösta Nyrén gjorde en stor temperamålning i fonden. Den beskriver Huskvarnas historia. Där kan man bl. a. se arbetare rulla kruttunnor.
Text: Ingrid Grubbström Bild: Lena Clarin
