POLISHISTORIER




Nr. 1 

Taxieskort

Nils-Erik Reuterdahl och jag var på väg in mot stan på Artillerigatan någon gång i slutet av 1960-talet när vi fick

ett anrop att köra mot Huskvarnas norra infart för att där möta och eskortera en taxi från Gränna in till lasarettet

som då låg på väster i Jönköping. I bilen fanns en person som hade försökt att ta livet av sig och därför var det

bråttom in till sjukhuset. Vid den tiden var det motorväg mellan Jönköping och Huskvarna. Efter en stunds väntan

kom så en gammal Volvodroska på ”riksettan” och jag tryckte gasen i botten med påslagna sirener och rödljus

för ilfart mot Jönköping. Men droskan ökade inte sin hastighet som var ca 40 km/tim genom Huskvarna.

Väl ute på motorvägen lyckades föraren pressa upp farten till ca 60 km/tim, allt medan annan trafik körde om oss.

På Odengatan och fram till lasarettet var farten nere i 40 igen. Den sjuke mannen lastades över på en bår och bars

in av väntade sjukvårdare. Chaufförens ålder uppskattade jag till mellan 70 och 80 år.

Men hans kommentar om den vådliga färden till sjukhuset glömmer jag inte och den löd:

”Det är inte så dumt att få blåsa ur den här gamle bilen ibland.”

Han berättade vidare att bilen hade gått ca 60 000 mil.


Göran Stendahl



-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nr. 2
Tullkammaren
Känner du igen de gamla vackra byggnaderna som låg där det nya polishuset ligger idag. Bilderna är tagna 1972 strax innan grävskoporna satte tänderna i byggnaderna.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nr. 3
Ett ”högt” minne.


Den 11 juni 1970 genomförde en man ett livsfarligt ”gymnastikprogram” på 26 meters höjd i en byggkran på byggtomten Oxtorgsgatan – Barnarpsgatan i Jönköping. En förskräckt dam på 6:e våningen på Brunnsgatan 12 blev vittne till hela uppvisningen. Damen larmade såväl polis som brandkår när mannen på alla fyra kröp ut på byggkranens arm. Med anledning av det inträffade larmades Anders Gustavsson och undertecknad till platsen.

Väl framme kunde vi konstatera att en man befann sig ute på byggkranens arm. En växande folksamling följde hans minsta rörelse.
Undertecknad beslutade sig för att utröna omständigheterna och började klättra upp i byggkranen och ut på kranarmen för att få kontakt med mannen. När jag samtalade med mannen förstod jag snart att något var fel i relationen med flickvännen. Snart kom även brandkåren till min hjälp, med stegbil anlände två brandmän

(L Wilhelmsson – J-O Karlsson). Jag minns så väl stöten från stegen mot kranarmen och när brandmännen

klättrade över till mig. Nu var jag inte längre ensam med mannen.


Mannen hade brandmännen bakom sig och mig framför sig. Brandmännen hade dessutom bundit fast honom i kranarmen, för att förhindra att han skulle hoppa eller ramla ner. Vi förstod alla att på denna höjden kunde vi inte stanna kvar. Mitt förslag till mannen var ”här kan vi väl inte sitta”. Han tog en stadig klunk från sin medhavda flaska och slängde mot gatan. Tur att ingen fick den i huvudet i den församlade folkmassan. Nedklättringen började så sakteliga mot marken. Äventyret var snart över och alla var lyckligt nere på fast mark
Dagen efter kunde man läsa i tidningarna om ”Kärleksdrama i byggkran” och att

flickan kom tillbaka.

/Olle Sjöö                                                         Byggkranen med dess kranarm, där mannen

                                                                            hade klättrat ut, 26 meter över marken.






-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nr. 4
Polismyndigheten i Jönköping (0602) 

Ordningsavdelningens turlag från 1978
(Beklagar kvalitén på foton av turlagen)

Nr. 5.
Lite uppgifter över min tid vid polisen

"Författare Lars-Ola Lengqvist"

Lars-Ola bjuder "polisdamerna" på förfriskning den 13 nov 2006 vid en av deras vandringar.


Jag är född och uppväxt i Jönköping. Efter avslutad skolutbildning och tjänstgöring som furir vid Kungl Smålands artilleriregemente sökte jag till polisen i Jönköping och blev antagen den 21 januari 1958 som extra poliskonstapel. Uppkallad till polismästaren Sven Mannergren frågade han hur jag ställde mig till att omhänderta personer som jag under min uppväxttid kommit i kontakt med. Jag kontrade med att mina bekanta troligen inte skulle uppträda så att de blev föremål för mitt ingripande. Med detta korta personalmöte fick jag börja med att studera stadens gaturegister samt vissa studier i ordningspolistjänst.


Efter måttagning av uniformspersedlar hos skräddaren Lind och senare hämtning av uniformen var det dags att tillsammans med en äldre kollega gå ut på patrullering på Jönköpings gator. Mitt första självständiga pass glömmer jag inte. Jag hade kommit ner till Borgmästargränd då jag påträffade en mycket överförfriskad stadsbo.

Eftersom ingen bärbar radio fanns att tillgå placerade jag fylleristen på ett lågt elskåp varefter jag gick in i en trikåaffär och fick låna telefonen för att få ner en radiobil till platsen. Döm om min förvåning när jag kom ut igen för då var fylleristen försvunnen. Han hade troligen fått hjälp av några gatuarbetare som fanns i närheten. När radiobilen kom och de äldre kollegorna frågade efter fylleristen kände man sig ganska snopen.

Patrulltiderna skedde med passen 23-07 17-01 15-23 och 07–15. Nästan alltid var det enmanspatrull så man fick lita på allmänheten, taxichaufförer och liknande om man skulle få ett riktigt motstånd. Beväpningen bestod av gummibatong, handfängsel och sabel. Avlösningsplatsen fick inte lämnas förrän pågående patrull var på plats. Inspektioner skedde på oanmälda tider under passen.


Efter ett år genomgick jag polisskolan i Malmö. Eftersom jag inte var anställd under tiden jag gjorde polisskolan var dagsersättning ungefär 12 kronor per dag. För detta skulle man hyra rum och förplägnad. Nåväl den 30 maj 1959 blev jag extra poliskonstapel i Jönköping och senare extra ordinarie och förste poliskonstapel. Var kvar på det som då hette ordningspolisen fram till 1 januari 1962 kommenderades att tjänstgöra vid statspolisen. Tjänstgjorde där och vid länstrafikgruppen tills jag blev antagen till helikopterutbildning 1966. Första utbildningen skedde på propellerplan och ägde rum vid flygvapnet på Ljungbyhed. Flygvapnet svarade även för testerna av blivande piloter.

Vi var den första stor gruppen som kallades till utbildning. Efter godkänd propellerutbildning fortsatte helikopterutbildningen under vintern 1967 och var klar den 11 juni samma år. Redan samma år fick vi en sommarbasering i Jönköping och flög där tillsammans med en militär förare från Boden. Under kommande vinter och vår tjänstgjorde jag på den fasta basen i Göteborg. F o m sommaren 1968 fick vi fast basering i Jönköping där jag var baseringschef fram till min pensionsavgång 1997.
Mycket av flygtiden lades på trafikövervakning men även spaning efter försv. personer. brottslingar, skogsbränder och statsbesök förekom. Under vinterhalvåret upprättades i regel en ambulanshelikopterbas i Västervik. Denna tjänst sköttes med personal och helikopter från vår basering i Jönköping.

Otaliga är de mycket tacksamma uppdrag som vi såväl under dag som natt utförde åt skärgårdsbefolkningen. Under vissa tider var det omöjligt för skärgårdsborna att ta sig in till sjukhusen i Västervik eller Norrköping utan helikoptertransport. Vissa transporter skedde även till Linköping och Stockholm.
Efter 31 års tjänstgöring vid helikopteravdelningen och med en flygtid som förare av 8000 flygtimmar vilket utgör en sträcka av två varv till månen av gick jag med avtalspension 1997.
Pensionstiden uppfylls med olika aktiviteter som golf, vandring och boule med polisseniorerna, sommarstället och resor.
Sålunda en mycket behaglig pensionärstillvaro. Det gäller bara att man får vara frisk så det går att njuta av den lediga tiden.
/Lars-Ola Lengqvist

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Nr. 6.

TRAFIKAVDELNINGEN / LÄNSTRAFIKGRUPPEN

JÖNKÖPINGS LÄN (1979)


Ledning:
Wolmar Sandström, Åke Fogler (chef för avdelningen), Karl-Göran Klein, Lisbeth, Skaidra, Anette.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nr. 7.

TRAFIKAVDELNINGEN UTSÄTTNING 5, ÅR 2000

Från vänster: Göran Mårtensson, Göran Roos, N-Å Gustafsson,
Stig Rickemark, H-E Johansson, Hans Gustafsson och Hans Persson.


När Hans Persson går i pension den 1/5 2010 är endast Nils-Åke Gustafsson kvar av de som finns på kortet, övrig är pensionärer.


Kortet är översänt av H-E Johansson
 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nr 8.

Magnus Wennblom har översänt foto på två gamla veteraner av polisfordon. Många av oss polispensionärer har under vår polistid rattat dessa trotjänare.

Jag tror att WV - en hade en halvautomatisk växellåda, så fort man rörde växelspaken frikopplade fordonet.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nr 9.
Älgen i Ekornahult (Av K-P Suneson) 


Kungsord från vakthavande befäl, tidigt 70-tal!


Odalbonden Nero i Ekornahult, hade av misstag ”överskjutit” älg.

För att förenkla handläggningen av ärendet, hade åklagaren skrivit ut ett

föreläggande om 200 kronor. Detta skulle delges. Den unge Dan Andersson

fick uppdraget och åka ut till gården. Dan blev bjuden in i köket. Där stod soppterrinen mitt på bordet och de 12 barnen tittade oroligt på det för dem, skrämmande myndighetsbesöket.
Bonden opponerade sig mot summan. Hävdade övertygande att det gängse beloppet för ”överskjutning” skulle vara 120 kronor. Dan som då inte var påläst, kunde bara acceptera.
Åter på station slog Dan i författningssamlingen/lagboken. Konstaterade att åklagaren har möjligheter att höja från det gängse beloppet, till den övre gränsen 200 kr.

För att om möjligt få rättelse, vände sig Dan till vakthavande befälet Alf Holmberg, som av hävd och tradition var vår ”jaktexperten” i distriktet. Holmberg var helt övertygad om att tariffen var 120 kronor. En ung ”pojkspoling” kunde inte rubba den övertygelsen. Med lagbokstexten som sakargument påvisade Dan åklagarens rätt.

Då kom de bevingade orden: Ja men Du! - De skriver sin skit! Älgavgiften är 120 kronor!
- Det var tillsagt - och tillsagt gäller!

Nr 10.

En junivecka i Hagaparken.

 

1964, året före polisens förstatligande, skedde ett celebert och då mycket omtalat statsbesök i Sverige. Sovjets regeringschef Nikita Chrusjtjov med hustru Nina kom till Stockholm den 22 juni på ett 5 dagars statsbesök och

skulle inkvarteras i kronprinsessans Viktorias och prins Daniels blivande bostad Haga slott.

Inför besöket inkallades förstärkning till stockholmspolisen, som hade huvudansvaret - Rikspolisstyrelsen fanns

inte då. Från dåvarande Statspolisen samt från de större kommunernas ordningspolis beordrades ett stort antal polismän. Från Statspolisen i Jönköping uttogs 20–25 man, däribland undertecknad.


Det var Sveriges dittills största kommendering, som ställdes upp för genomgång i Hagaparkan. Där fanns ridande poliser, mc-poliser, hundpatruller i mängd samt ett flertal inhyrda helikoptrar bl.a. en Vertol, även kallad "Flygande bananen". Begreppet personalvård fanns inte då, så vi inkvarterades i ett Stockholmsregemente i logement med

8–10 sängar, över och underslaf. Första tjänstgöringspasset för min grupp var nattpass. Vi skulle bilda en mänsklig kedja runt hela Hagaparken. För detta var uppsatta numrerade pålar, jag vill minnas 10–15 meters avstånd. Vi hade

2-tim. pass och fick givetvis inte lämna patrullsträckan. På baksidan av slottet, i Bruunsviken, fanns polisbåtar och i parken närmast slottet fanns flera hundpatruller.


Mellan passen hade vi vakt i en skola intill parken - madrasser fanns utlagda på golvet om vi ville vila. Natten var lugn och ljum "Juninatt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag" Harry Martinsson. Efter tjänstens slut åkte vi till logementet. Sömnen blev inte god, det var högsommar, varmt och ljust och fönstren hade inga rullgardiner. Vi hade beredskap mellan tjänstgöringspassen. De följande dagarna hade vi dagpass, med tjänst vid avspärrningar och eskorter. Vid ett tillfälle släppte någon en levande gris i Chrusjtjovs väg, jag vet inte om han uppfattade det. Han transporterades f ö

i en hyrd pansarförstärkt "presidentbil" från USA.


En dag var Chrusjtjov gäst hos statsminister Tage Erlander på Harpsund. Han fick även ro den berömda ekan. Där sköttes bevakningen av en annan polisstyrka, som bildade en tät ring hand  i hand. Det såg komiskt ut, varför pressen kallade det "Vingåkersdansen". Veckan avslutades för min del av nattpass, fredag - lördag. Natten var lugn, men stördes på morgonkvisten av buller och rop från sjösidan. Det visade sig vara ofarligt - det var några överförfriskade stockholmare, som hade nattfiskat och ville visa sina mer eller stora fångster för poliskedjan! Sömnen efter nattpasset blev om möjligt ännu sämre - de, som hade haft kvällspass, hade sovmorgon och var inte tysta, när de vaknade! Vi var nu lediga och "såg på stan".

På kvällen åkte vi till Skansen och hamnade slutligen vid gammeldansbanan. Tröttheten började ta överhand och som Gunnar Stahlsbo brukade säga "hade vi inga större ambitioner i den avansen". Vi åkte tidigt hem till "vårt" regemente och tyckte, att såväl överslafar som underslafar nu såg riktigt komfortabla ut! Vi åkte hem på söndagen, en upplevelse rikare och nöjda, uppdraget var genomfört: Nikita och Nina kom oskadade hem till Moskva. 

Nikita Chrusjtjov. som vi så föredömligt beskyddat, blev på sovjetmanèr en tid efter hemkomsten avsatt och efterträddes den 14 oktober av Leonid Brezjnev!

/Walter Ekblad

Nr 11.

Berusad under skoltid (Inspektörskurs II)      Ekblad, Ingvar Walter Georg, (310702)


                                                                                                                

Vintern 1974 genomgick jag Inspektörskurs 2 på Polisskolan i Solna. En dag fanns uppsatt en

anteckningslista där Karolinska Sjukhuset önskade få tre försökspersoner för test av en

prototyp av ett utblåsningsinstrument för alkotest. Det utlovades ett arvode på 150 kronor.

Jag tyckte, att det verkade intressant och skrev på och blev uttagen tillsammans med två

kolleger, en från Mellansverige och en från Norrland. Vi fick fritt från skolan, fick bussbiljetter

och besked om, att vi skulle inställa oss en angiven dag kl. 8 på fastande mage.

På Karolinska togs vi emot av en läkare/forskare och en sjuksköterska. De informerade om

vad som skulle ske.

Vi skulle dricka en viss mängd alkoholhaltig dryck och sedan gå runt till ett antal kontrollstationer, det skulle pågå hela förmiddagen. Så kom sjuksköterskan in med tre stora grogglas, fyllda med en rödaktig vätska liknande saft. Hon såg noga till, att vi tömde glasen helt. Det var inte saft i glasen, utan det "slog till" direkt och hela Karolinska kom i gungning och den förut så tystlåtne norrlänningen började sjunga visor både sedliga och osedliga från de djupa norrlands-skogarna, vilket roade sjuksköterskan.


Vi började vår vingliga rundvandring. Vid en station fick vi lämna urinprov och vid nästa togs blodprov med stick i fingertopparna. Därefter fick vi blåsa i prototypen (intoxilyzern). Nästa uppgift var att kryssa i en blankett, där vi skulle ange vår egen uppfattning om berusningsgraden. Kryssen blev i början både stora och hamnade utanför rutorna. Nästa station var besvärlig - vi skulle stå på en balansplatta. Slutligen fick vi gå in till läkaren, som gjorde en egen bedömning.
Det fortgick hela förmiddagen och blev enahanda och jobbigt. Norrlänningens sång tystnade. Eftersom vi inte fick dricka vatten blev vi törstiga och uttorkade och urinmängden blev mindre och mindre, knappt mätbar i slutet. Jag lade märke till, att sticken i fingertopparna som normalt känns lite obehagliga, nu kändes som en lätt beröring - sprit bedövar.

Det hela avbröts vid tolvtiden och vi fick dricka vatten. Läkaren hade en kort genomgång. Han var nöjd, det hade gått planenligt. Nu fick vi in lunchbrickor till läkarexpeditionen. Medan vi åt såg vi oss omkring, på polisvis, och hittade tomflaskorna i en papperskorg. "Saften" vi druckit var en blandning av rödvin och amerikansk whisky!
På hemresan var vi trötta och dävna och medpassagerarna trodde kanske, att vi var på hemväg från en blöt och sen natt. Det blev ingen läxläsning på eftermiddagen på studentrummet på "Strix", där jag bodde. Jag drack mängder med vatten och låg mest på rygg i sängen och tittade i taket. Jag var trots allt nöjd med min dag, jag var en erfarenhet rikare och hade ju med min förmiddagsfylla gjort en insats inför det kommande trafiksäkerhetsarbetet!!!
/Walter Ekblad

Hagaparken och de inhyrda helikoptrarna



Eskort av Nikita Chrusjtjov hans bil är vid de röda husen från bl.a. försvarsmakten.


Foto Walter Ekblad